Växjö ånyo

Min sista dag i Lund bestod av ett STORT möte med specialistgruppen som ville redovisa vad de kommit fram till: ”Ditt hjärta är dåligt, men inte urdåligt.” var deras dom. Inte för att jag riktigt förstod var på skalan jag befann mig. Vid det här laget hade jag varit hospitaliserad i 3-4 veckor och tappat greppet om vad det innebar att vara frisk och på ”utsidan”. Jag hade ju bara andra patienter att referera till (och dom var baske mig inte mycket att hänga i julgranen).

Beslutet blev att man skulle pröva mediciner fram till hösten för att se hur det artade sig. ”Vi får ha lite is i magen och se” var deras slutord. Jag hoppades på det bästa.

Jag hade ju av bekanta och andra patienter hört talas om att man enbart med mediciner kunde återfå en stor del av sin pumpförmåga och leva bra liv. Vissa blev helt återställda, vilket lät lockande! (men min inbyggda skeptiker kliade sig i bakhuvudet)

Tillbaka till Växjö för lite uppdatering och övervakning samt slutbalansering av mediciner. Min läkare Tamas kom in och drog av Lunds resultat slutsatsen att jag för säkerhets skull behövde operera in en ICD/pacemaker. Han redogjorde mycket nogsamt för vad det innebar och hur den såg ut. Jag till och med fick ett demoex i handen för att få klämma lite. Jag fick mycket bra information på alla plan kring detta. En sjuksköterska kom till och med in extra och pratade med mig då hon själv gjort en likadan operation.

Nu till det lite obehagliga – man gör även detta ingrepp i vaket tillstånd. Vi bokade tid till den 3e juni och allt kändes stabilt.

Innan jag åkte hem prövades min sista fobi: spruträdsla! Med tanke på att jag varit stucken 1-5 gånger om dagen i varenda ven på underarmarna i 35 dygn hade fobin nästan tynat bort. Dock var jag ju tvungen att kunna ge mig själv klexanesprutor morgon och kväll. Jag fick in sprutan, nästan på silverfat, blev instruerad och bad om en stund för mig själv. Detta var stort.

Jag drog bort korken från sprutan och tittade noga på den. Den var vass och en liten droppe hängde retfullt från spetsen. Jag tittade på min mage där den skulle in, tittade på sprutan och insåg att denna ekvation skulle ta tid att lösa. 10 minuter senare kom sköterskan in för att se om jag var färdig – ge mig lite mer tid så fixar jag detta. ”Det är lugnt” sa hon och gick.

Jag nöp mig lite i magen och tänkte på det onaturliga att sticka in metallföremål i maghullet. Alla sköterskor måste nära en sadistisk ådra inom sig. (skämt)

Sköterskornas metod att bara nypa tag och hugga till fixade inte jag så jag började sakta småpeta mig i magen med nålen för att hitta en punkt mellan nerverna. Vips så märkte jag att jag inte ens kände nålen – jag tog mod till mig och tryckte till lite grann, och så gled den in de tre centimetrarna och jag var stolt som en örn. Nu skulle man bara trycka på knappen och räkna till 5. Det gick ju! Och i fortsättningen har det inte varit några problem!

Sedan kom den stora dagen och jag skrevs ut efter 35 dygn i streck på sjukhus. Många stärkande och glädjande besök hade jag fått erfara både i Växjö och Lund. Dessutom hade jag fått möjlighet att återknyta bekantskapen med en gammal god vän.

ICD

I got stung!

 

Recent Entries

  • Länklista

  • Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu