The Trials

En hel vecka med tester på min kropp satte igång. Detta för att se om jag dels i övrigt var frisk nog för att genomgå en transplantation, dels för att se hur illa det var ställt.

Illa ställt var det, vilket konstaterades flera dagar innan testet var över. Men, turligt nog, så var min kropp fortfarande i skick nog att ta emot och klara av en transplantation. Man kollar lever, njurar, halspulsådrar, röntgar thorax på längden och tvären och you name it. En dag tog man 16 rör blod utöver de dagliga sticken.

Måndagen efter, dvs några dagar innan alla tester var gjorda, kom Öl (överläkare) Björn Kornhall in till mig trots att han varit på rond tidigare. Jag blev lite förvånad över att se honom när han slog sig ned vid sidan av min säng. Han berättade om att nämnden/panelen/gruppen av kardiologer sammanträtt och beslutat…

Jag drog efter andan.

”Vi har bedömt att ditt hjärta är så klent att du inte kommer att kunna leva med det. Därför kommer vi vid tillfälle att transplantera dig och i väntan på detta vill vi operera in en stödpump, eller stödhjärta som en del kallar det. Och det nu på torsdag!”

Jag blev helt tyst. Sedan började jag skaka och märkte till min förvåning att jag lipade som ett barn. Viktigt att poängtera att det var av upprymdhet, glädje och tacksamhet över detta. Min största fasa hade ju varit att dom skulle upptäckt något som omintetgjort möjligheten till att få råda bot på mitt tillstånd och jag skulle ha fått dras med orkeslöshet och andnöd resten av livet. (som troligen inte varit särdeles långt då, och vad värre är – livskvaliteten hade rasat!)

Rädd? Inte ett dugg!

Resten av veckan, fram till operationen, bestod av att alla involverade briefade mig om hur proceduren skulle gå till: narkosläkaren kom in och informerade om vad han gjorde (en trevlig herre från Älmhult), kirurgen kom in och berättade om hans roll (en förtroendeingivande man från Blekinge), IVA-läkaren kom in och berättade om vad som händer efter operationen. (nu är jag lite rädd att ha missat någon, men det får vara hänt i min upprymdhet). All denna information gjorde att jag inte en enda gång var rädd. Jag kände enbart ett gigantiskt förtroende för alla involverade parter och svensk sjukvård i allmänhet.

Kvällen före proceduren bjöd på traditionell dusch med obehagliga sorters rengörande tvålar. Descutan och sådana grejer. Apjobbigt att få i håret när man har långt hår som jag, men – det kunde man ju leva med!

När personalen väckte mig 0530 morgonen därpå var det dags för sista duschen – denna gång med hibiscrub. Det ska man tydligen inte få på hjärnan. (se bilden här nedan). Jag undvek smidigt detta, utan att riktigt förstå hur f-n man skulle bära sig åt för att komma åt hjärnan. Är det vanligt?

Enligt rutin fick jag även en stesolid som är ett lugnande piller. Men eftersom jag inte ätit på typ en vecka så däckade jag i sängen och somnade gott.

Nästa gång jag vaknar är det som hämtat ur en film, jag ser mina fötter vid sängänden och vi kör in på op-avdelningen genom dörrar. Man flyttar över mig på britsen där jag ska opereras. Fortfarande lugn som en filbunke. En slags madrass pumpas upp under mig så jag ligger fantastiskt skönt. Det sätts in lite nålar här och där och det sista jag minns är att man lägger masken med narkos över mitt ansikte och från att vara lugn somnar jag.

Hibiscrub

 

 

Recent Entries

  • Länklista

  • Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu